rockyjasmine

Fiskmåsen häckar på norra halvklotet i stora delar av världen. Generellt kan man säga att den häckar cirkumpolärt mellan 50- och 70 breddgraden förutom på Grönland och i östra Kanada. Den häckar i hela Skandinavien och förekommer såväl vid kusterna som inne i landet.

Fiskmåsen delas idag in i fyra underarter:

• Larus canus canus - nominatformen häckar i hela norra Europa och österut till Kaninhalvön i nordvästra Ryssland.
• Larus canus heinei (syn. L. c. major) - häckar öster om kaninhalvön till och med floden Lena
• Larus canus kamtschatschensis häckar Från floden Lena och längre österut, norr om Ochotska havet, och på Kamchatka till Berings hav. Denna underart kategoriseras ibland som en egen art Canus kamtschatschensis^[1]
• Larus canus brachyrhynchus - häckar i Alaska och nordvästra Kanada.

Förekomst i Sverige [redigera]

Fiskmåsen häckar i hela Sverige ända upp i fjällvärlden. På vintern flyttar merparten av den svenska populationen, men några stannar kvar utmed Sveriges södra kuster, antalet övervintrande fåglar beror på hur varma vintrarna är.

Fiskmåsen har tre åldersklasser. Längden är 40-44 cm, vingspannet 99 - 108 cm och den har en vikt på ungefär 360 gram. Den påminner om gråtruten men är betydligt mindre och slankare. Den har också smalare näbb, rundare huvud och en spänstigare, snabbare flykt än gråtruten. Könen är lika men kan könsbestämmas genom att honan är något mindre. Bland annat skiljer sig näbblängden åt där honans näbb är något kortare. Hos nominatformen gäller att honornas näbb är mindre än 88,5 mm och hanarnas är större än 91.0 mm.^[2]

I adult dräkt är den grå på ovansida av vingarna och på ryggen. Bröst, undergump, övergump och stjärt är vita. Svarta yttre handpennor med stor vit fläck s.k. "slant". Den har ljust gulgröna ben och gul näbb. Huvudet är vitt på sommaren och gråstreckat på vintern då också näbben blir grönare inne vid näbbroten och den får ett svart streck som skiljer av den gula näbbspetsen.
Den juvenila fiskmåsen har en brungrå spräcklig teckning på ovansidan, undersidan vattrat gråvit och den har ett gråbrunt brett bröstband som går upp bakom nacken. Dess ben och näbben är rosa förutom näbbspetsen som är svart. Den har ett brett ändband på stjärten som kontrasterar mot den vita övergumpen som också har några grå prickar. Undersidan av vingarna är precis som ovansidan grovt fläckade i gråbrunt.

Fiskmåsen i sin första vinterdräkt har ruggat till en grå rygg. Det mesta av de brungrå bröstbandet är borta och benen har blivit ljusare rosa. Även näbben är mer distinkt färgade med rosa näbbrot och svart näbbspets. Den har fortfarande sitt distinkta ändband, huvudet är gråstreckat och vingundersidorna fläckiga i grått, svart och brunt.

Fiskmåsen i sin andra vinterdräkt har inget brunspräckligt kvar i sin fjäderdräkt. Den är grå på ryggen och ovansida av vingarna. Stjärt, övergump, undergump, vingundersidor, kroppsidor och mestadelen av bröstet är helvit. Huvudet är gråstreckat. Benen är nu ljust gulgröna och näbben har ett kraftigt svart tvärband mellan den gulgröna näbbroten och den gråvita näbbspetsen. "Slanten" är liten och den har mer svart på handpennespetsarna och handtäckarna upp till vingknogen än den adulta som har mer skarp avgränsing mellan det svarta och grå på vingovansidan.

Fiskmåsen har ett mycket stort utbredningsområde på över 10 000 000 km² och ma uppskattar världspopulationen till mellan 1 700 000-4 400 000 individer.^[3] Arten är dock lokalt hotad och utrotad i Turkmenistan.^[3]

I Sverige har fiskmåsens utbredning och populationstäthet varierat. På 1930-talet expanderade arten och koloniserade bland annat skogsbygderna i Dalsland och det inre av Norrland.^[4] Det svenska beståndet av häckande fiskmåsar uppskattats till mellan 100 000 - 200 000 par.^[4] Naturvårdsverket uppskattade i maj 2008 att trenden för den svenska populationen ur ett 30-årsperspektiv är stabil.^[5]

Namn [redigera]

Den första kända nedskrivingen av namnet "fiskmås" är från 1582 men namnet är med stor sannolikhet mycket äldre.^[4] Namnet "mås" anses idag från början vara ljudhärmande för hur man tyckte att fiskmåsen lät. Kring Nordsjön ska man bland annat ha kallat den mjau och jamaren. Andra dialektala namn är måk, måke, måse, måge, homåka och glimås.^[4] på Öland har den kallats gjuse och i Östergötland för lövgjuse.^[6] Redan 1330 finns fiske maka omnämnd men det är osäkert om det är fiskmås eller någon annan måsfågel som åsyftas.^[4]

Dess vetenskapliga namn Larus canus betyder "grå mås".

Folktro [redigera]

Måsen förekommer ofta i folktron, dock är det ofta omöjligt att veta om det just är fiskmåsen som avses.

En vanlig sägen är att måsen är själen från en avliden människa, och då ofta en skeppsbruten. Detta är förmodligen orsaken till att fiskmåsen på många håll ej har fått dödas.^[6] Den har också fungerat som orakel. Exempelvis trodde man i delar av Finland att det blev ett dåligt skördeår om den häckade långt från sjön, och i Torslunda i Skåne sade man att det blev ett gott år om fiskmåsen följde nära efter harven eller plogen. På flera håll tolkades det som att det skulle bli oväder om fiskmåsarna från havet flög in över land.

På Tjörn sade man förr att fiskmåsen skriker: "Se silla! Ta a! Ta a! Ta a!"^[6]

Regnbågsöring, regnbåge, regnbågslax (samt regnbågsforell och forell, troligen från det tyska ordet Regenbogenforell^[1]) (Oncorhynchus mykiss, tidigare: Salmo gairdneri eller Salmo irideus) är en fiskart.

Regnbågsöringen är ganska lik öring men har ett rödaktigt band längs sidorna och dessutom är dess fenor prickiga. Ursprungligen en nordamerikansk art som har inplanterats i många länder världen över. Regnbågar som lever i havet kallas steelhead i Nordamerika. I Sverige fångas den sällan vilt men odlas flitigt och säljs då i handeln som laxforell eller regnbågslax.

Odlad regnbågsöring sätts ofta ut i svenska vattendrag i sportfiskesyfte, och är ett mycket populärt fiskebyte bland annat på grund av dess energiska kämpande vid infångandet.

Djuret har en kroppslängd från omkring 60 cm och är nästan 5 kg tungt, sen tillkommer en 35 cm lång svans. Öronen är kortare och benen större än hos rödräven. Hos fjällräven finns två färgvarianter. I sommarpäls liknar de varandra men i vinterpäls är den ena absolut vit och den andra ljusgrått eller stålblått (även känd som blåräv).

Levnadssätt [redigera]

Fjällräven ställer inte stora krav på födan. Helst äter den gnagare, som möss och lämlar. Men den äter också växter, bär, insekter och as. På Arktiska havet följer den ofta isbjörnen på ett säkert avstånd och äter resterna av björnens måltider.

Fjällrävar bygger en lya i en kulle av sand eller lera. Om detta på grund av frosten inte är möjligt tar de en liten bergsskreva istället. Boet kan som mest ha åtta ingångar och används i flera generationer. I lyan lever vanligtvis en hanne, två honor och ungarna. Andra honan är oftast född året innan och hjälper till att sköta ungarna men har inga egna ungar. Fjällrävar lever monogamt hela livet.

Fjällrävspäls är eftertraktad, så fjällrävarna blir ofta jagade. Antalet fjällrävar varierar stort år från år med stora antal under så kallade lämmelår.

Beståndet i Skandinavien och på Island är ganska litet men i Nordamerika, Sibirien och Grönland finns det fortfarande ett stort antal individer och fjällräven som art anses inte hotad. I Sverige är däremot fjällräven upptagen på Rödlistan som CR (akut hotad). För att försöka rädda arten i Sverige har ett åtgärsprogram tagits fram av Naturvårdsverket

Fjärilar (Lepidoptera) är en ordning bland insekterna.

Till fjärilarna räknas alla insekter med två par vingar, mer eller mindre täckta av små så kallade vingfjäll. Nästan alla arter har också sugande mundelar, ofta i form av en ihoprullad snabel. Vissa primitiva fjärilar har käkar. Utöver dem med vingar finns också några arter, där åtminstone honan saknar vingar.

Fjärilssamlare, som oftast sätter stor vikt vid bevarandet av vingarnas färg och mönster, väljer oftast att artbestämma sina exemplar genom att jämföra dem med bilder i en bok.

På grund av det mycket stora antalet arter, är också antalet olika strategier för överlevnad mycket stort. Gemensamt för alla fjärilar är dock att de föds som ägg. Äggen befruktas i samband med att det läggs och tar allt från några dygn upp till flera månader på sig att kläckas.

Ur ägget kommer en liten larv. Fjärilens larvstadium är den tid då fjärilen växer i storlek. De flesta larver äter gröna blad av någon växt, som då kallas fjärilens värdväxt. Andra lever inuti stammen på växter och några arters larver är till och med rovdjur. Eftersom larvens skinn inte kan växa mer än till en viss gräns, måste larven ibland göra avbrott i vegeterandet, för att ömsa skinn. För de flesta fjärilsarter sker detta ca 4 gånger. Mellan skinnbytena talar man om olika larvstadium.

När larven har ätit färdigt och inte behöver växa längre, sker ytterligare en skinnömsning. Denna gång är det inte en ny larv, som kommer fram ur det gamla skinnet. Istället blir insekten en tämligen orörlig så kallad puppa. Förvandlingen kallas förpuppning och föregås hos många arter av att larven spinner in sig i en så kallad kokong. Under puppstadiet är insekten i regel inaktiv. Den kan varken klättra, krypa eller äta. I själva verket kan puppan ses som en övergångsfas från larv till fullbildad fjäril. Även om puppan knappt kan röra sig och absolut inte flyga, kan man tydligt se blivande vingar, ben och antenner med mera.

Slutligen kläcks den fullbildade fjärilen (en så kallad imago) ur puppan. Detta är i sig inget annat än ännu ett skinnbyte men kontrasten mellan puppa och fjäril är om möjligt ännu större än den mellan larv och puppa. Fjärilens viktigaste funktion är att föröka sig. Många arter saknar till exempel helt förmågan att äta. De är bara intresserade av att hitta en eller flera partners att para sig med och om de är honor, måste de också lägga så många ägg som möjligt innan de dör.

Fjärilarna är indelade i ett stort antal olika familjer (se insektsfamiljer) av vilka många också är representerade i Sverige. Fjärilarna är den näst största ordningen bland insekterna. Totalt finns det ungefär 120 000 arter inom ordningen, varav över 5 000 är förekommande i Europa. Ordningens namn Lepidoptera kommer från grekiskan och betyder "fjälliga vingar". Denna ordning delas upp i omkring 130 familjer. De som sysslar med fjärilssystematik - s.k. taxonomer - lägger vid klassifikationen stor vikt vid hur vingribborna är arrangerade under vingfjällen på en fjäril. Detta kan ofta vara svårt att se, utan att först avlägsna alla vingfjäll och därmed förstöra vingarnas färgmönster.

Dagfjärilar och nattfjärilar [redigera]

Den grupp man oftast tänker på i samband med fjärilar kallas dagfjärilar. De utgör ett litet delträd, 20 000 arter, mitt i fjärilarnas stora släktskapsträd. De andra fjärilarna kallas nattfjärilar.

Det finns inget enkelt och helt säkert sätt att skilja mellan dagfjärilar och nattfjärilar. Visserligen är dagfjärilarna oftast dagaktiva och nattfjärilarna oftast nattaktiva, men denna regel har undantag. Antennerna är något som i allmänhet skiljer dag- och nattfjärilar åt; alla dagfjärilar har antenner som avslutas med en liten klubba, medan nattfjärilars antenner oftast är fjäderlika hos hanarna och smala och raka utan klubba hos honorna. Ett annat kännetecken som i de flesta fall skiljer dagfjärilar från nattfjärilar är den hållhake, eller frenulum, som kopplar ihop bakvinge och framvinge hos nattfjärilar. Frenulum saknas hos nästan alla dagfjärilar.

Odlade fjärilar [redigera]

En av våra mest betydelsefulla kulturinsekter är silkesfjärilen (Bombyx mori), som odlats i flera tusen år. För att överhuvudtaget kunna odla fjärilar måste larvernas värdväxter identifieras och odlas, eftersom fjärilar i regel är väldigt kräsna med vilka växter de lägger sina ägg på. Fjärilar kan odlas i forskningssyfte och för att hållas i parker där besökare kan beskåda dem. I vissa delar av världen odlas fjärilar enkom för att släppas ut i stora mängder i samband med bröllop och andra begivenheter. Då artificiellt uppfödda fjärilar släpps ut kan det orsaka olika problem. Det är troligt att de släpps ut långt ifrån sina naturliga habitat, vilket gör att de går en säker död tillmötes då de inte hittar lämpliga växter att lägga ägg och suga nektar från. Uppfödda fjärilar kan, om de släpps ut inom ett område där de naturligt förekommer överföra parasiter och sjukdomar till de naturligt förekommande populationerna och fjärilarnas genetiska material kan blandas med en annan populations, vilket kan ge negativa konsekvenser. Det är också möjligt att vandrande fjärilar kanske inte hittar åt vilket håll de måste migrera för att överleva årstidsskiftningar. På grund av dessa risker har North American Butterfly Association föreslagit ett förbud i USA mot att släppa utt artificiellt uppfödda fjärilar. ^[1]

Migrerande fjärilar [redigera]

Många arter har ett flytt-beteende, liknande det man finner hos många fågelarter. Det märkliga med fjärilarna är, att det inte är samma individ, som migrerar fram och tillbaka. I vissa fall kan det gå flera generationer mellan en flytt i ena riktningen och en återflytt i andra riktningen. Ett exempel är monarkfjärilen som under sommarhalvåret är vanlig i stora dela av nordamerika men tillbringar vintern i Mexicos bergstrakter där de sitter tillsammans i stora kluster på träd. Monarkfjärilens normala livscykel sträcker sig över ungefär sex veckor, men vinterexemplaren kan leva i vuxen form i upp till sex månader. ^[2]

Fjärilar som hobby [redigera]

Även om många nöjer sig med att bara titta på fjärilarna i naturen om sommaren och kanske försöker locka fjärilar till sin trädgård med olika knep, finns det de, som ägnar just fjärilar extra stort intresse. Genom att plantera rätt sorts växter och undvika kemiska bekämpningsmedel går det att skapa en fjärilsträdgård som ger föda åt både larver och fullvuxna fjärilar, vilket ger en möjlighet att studera fjärilens livscykel i detalj.

Fjärilssamlare samlar på fjärilar genom att låta dem torka med vingarna i utsträckt läge. Fjärilarna placeras därefter med nålar i särskilda lådor. De flesta fjärilssamlare är mycket duktiga amatörbiologer med god kännedom om de olika arternas behov och utbredningsområden.

En annan populär typ av hobby är fjärilsodling, som i princip går ut på att föda upp fjärilar från ägg till fullvuxna fjärilar och i bästa fall få dessa att para sig och lägga ägg på nytt

Falkfåglar (Falconidae) är en familj inom ordningen rovfåglar (Falconiformes). De har länge delats in i två underfamiljer egentliga falkar med ett 50-tal arter och caracaror med ett 10-tal arter. Nyare taxonomiska system (se Sibley-Ahlquists taxonomi) har en annan indelning av rovfåglar.

Egentliga falkar och caracaror skiljer sig till både utseende och beetende. När de egentliga falkarna är snabba, flygskickliga rovfåglar som ofta tar sina byten i luften eller störtdykning efter ryttling, är caracaror långsammare och inte sällan asätare.

Det finns ett 60-tal arter inom familjen falkfåglar i världen, och 6 av dessa finns i Sverige och ytterligare några förekommer som tillfälliga besökare.

Underfamiljer, släkten och ett urval arter [redigera]

• Underfamilj Egentliga falkar (Falconinae)
  • Släkte Herpetotheres
    • Skrattfalk Herpetotheres cachinnans
  • Släkte Skogsfalkar (Micrastur)
  • Släkte Spiziapteryx
  • Släkte Polihierax
  • Släkte Microhierax
  • Släkte Falco
    • Tornfalk (Falco tinnunculus)
    • Aftonfalk (Falco vespertinus)
    • Amurfalk (Falco amurensis)
    • Stenfalk (Falco columbarius)
    • Lärkfalk (Falco subbuteo)
    • Eleonorafalk (Falco eleonorae)
    • Jaktfalk (Falco rusticolus)
    • Pilgrimsfalk (Falco peregrinus)

• Underfamilj Caracaror (Polyborinae)
  • Släkte Daptrius
    • Svart caracara (Daptrius ater)
  • Släkte Phalcoboenus
  • Släkte Milvago
  • Släkte Polyborus eller Caracara
    • Kroncaracara (Polyborus plancus)

Fossila släkten [redigera]

• Parvulivenator (Tidig eocen i England)
• Stintonornis (Tidig eocen i England)
• Badiostes (Tidig miocen i Patagonien, Argentina)
• Falconidae gen. et sp. indet. (Tidig miocen i Chubut, Argentina)
• Falconidae gen. et sp. indet. (Tidig/mellersta miocen i Argentina)
• Pediohierax (Mellersta miocen i Nebraska, USA) - tidigare beskriven som Falco ramenta
• Falconidae gen. et sp. indet. (Sen miocen i Neuquén, Argentina)
• "Sushkinia" pliocaena (Tidig pliocen i Pavlodar, Kazakhstan) - tillhör förmodligen Falco?

Fakta hittad på: http://www.wikipedia.se/
Bilder hittade på http://www.google.com/

Chinchilla är en gnagare som är nära släkt med marsvin och piggsvin. Dess vilda motsvarighet lever i bergskedjan Anderna i Peru, Bolivia, Chile och Argentina. De lever i klippiga karga bergsregioner. De har fötts upp i fångenskap sedan 1923 framför allt för sina pälsar. Vissa chinchillor som hade mindre fin päls började säljas som husdjur, och idag föds djuren upp för båda ändamålen. Arten liten chinchilla (Chinchilla lanigera) är vanligast som husdjur.

Chinchillans päls anses vara världens mjukaste och tätaste, 30 gånger mjukare än människohår, och högsta densiteten hår per kvadratcentimeter bland landdjur (Över 20.000 per kvadratcentimeter). Detta ger ett utmärkt skydd mot såväl parasiter som kyla. Jämför med att du som människa har vanligtsvis ett hårstrå som växer ur en hårsäck mot en chinchilla som har cirka 70 hårstrån som växer ur en hårsäck. Detta tros vara den största anledningen till att många pälsallergiker kan tåla chinchillor.

Pälsfärgen (teckning) är vanligtvis mörkgrå till silvergrå, även om selektiv avel har skapat vita, bruna, beiga, svarta, violetta, och flerfärgade variationer.
Chinchillan blir könsmogen vid omkring 5-9 månaders ålder och kan föda ungar upp till 8 års ålder. Honan har flera ägglossningar under brunstsäsongen som varar mellan november och maj. En graviditet varar ganska så exakt i 111 dagar och ger vanligen en kull på 1-3 ungar. Ibland blir det upp till 5 eller 8 ungdjur men detta är mycket ovanligt. En ung chinchilla som är vid födelsen 30 till 60 gram tung lämnar sina föräldrar 10-12 veckor gamla. Honan blir mottaglig för en ny graviditet bara ett par dagar efter det att hon fött en kull. Därför brukar chinchillaägare separera hona och hane temporärt då det är mycket ansträngande för honan att både dia en kull och vänta en till. I naturen har chinchillan 2 till 3 kullar om året.
Dess främst eftertraktade egenskap som också gjorde chinchillan sitt namn i förnäma västvärlden - den ovanligt täta fina pälsen - började användas i Europa efter att spanska conquistadorer på 1500-talet fört med sig pälsverk av chinchilla från Chile. Chinchillapälsen blev snabbt en hett eftertraktad trend, och den med tiden allt större efterfrågan drev nästan arten till utrotning i slutet av 1800-talet men hejdades av chilenska myndigheterna som införde jaktförbud. 1923 startade den moderna chinchillauppfödningen då elva individer exporterades från Chile till USA.

I mitten av 60-talet började intresset för chinchillan som sällskapsdjur spridas från pälsfarmerna som nu fanns i tiotusental. Husdjursbeståndet växer med chinchillans tilltalande fördelar, vilka generellt anses vara att de är lättskötta, billiga att utfodra, vänliga och allergisäkra.

Chinchillans popularitet som husdjur, både rent familjedjur och avels/utställningsverksamhet ökade markant under 90-talet. Chinchillan är inte lämplig som keldjur till barn då chinchillan är väldigt känslig för ovarsam hantering. I dagsläget får chinchillan alltjämt ses som ett relativt okänt husdjur men populariteten är fortsatt hög om än inte på 90-talets nivå. En tydligt ökande trend bland chinchillaintresserade är intresset för udda färger och teckningar.

Chinchillor behöver en rymlig bur med möjligheter till avskildhet och klättring. Enligt Djurskyddsmyndighetens rekommendationer skall alltid minst två individer hållas tillsammans. Som husdjur kan en chinchilla med korrekt skötsel och välanpassad utfodring uppnå omkring 20 års ålder, men vanligast är 7-10 år.
Chinchillauppfödare försöker framhäva olika pälsteckningar och kroppsformer, men vanligast är den viltfärgade grå chinchillan. Aveln eftersträvar allt större särdrag i utseendet då chinchillorna värderas högre när färg och teckningar är ovanliga. Experimenterandet med teckning och kroppsform har liksom hos andra djurarter börjat resultera i symptom på genetiska defekter när ogynnsamma genmutationer framkommer i aveln. Mängden genetiska problem ökar i samma grad som de framavlade variationerna avviker från den vilda chinchillans genom.

Fakta hittad på: http://www.wikipedia.se/
Bilder hittade på http://www.google.com/

Citronfjärilen (Gonepteryx rhamni) är en dagfjäril och övervintrar som fullbildad fjäril - imago. Arten förekommer över stort sett hela den palearktiska regionen; från Nordafrika i söder upp till norra Europa; österut över hela Europa via Turkiet och Kaukasus, genom Sibirien ända bort till Östasien.

Citronfjärilar flyger från mars och långt in i september. Då den övervintrar som imago kan citronfjärilen ses redan tidigt på våren. Citronfjärilen utvecklas till fjäril under hösten, men parar sig inte förrän på våren. Den enskilda individen lever ovanligt länge för att vara en fjäril, och det händer att övervintrade individer fortfarande är i livet då nästa generation kläcks i början på juli.

Äggen ser ut som små gula spetsiga spolar och återfinns ensamma vid värdväxtens knoppar. Äggen mognar på en vecka. En hona kan lägga mer än 500 ägg under sin livstid.

Larven är grön med en vit rand på sidan och har åtta par fötter. Larven lever på samma kvist av brakved eller getapel som modern lade ägget på. Citronfjärilens larvstadium varar omkring en månad.

Puppan är gulgrön och har en ljusare strimma längs sidan. Den buktar starkt utåt på undersidan och har en spetsig topp. Puppan bildas på den växt där larven har levt och efter runt två veckor är imagon färdigbildad.

Som imago har citronfjärilen sugsnabel och suger nektar. Den är mycket känd för sina gula vingar, som dock hos honorna är väsentligt blekare än hos hanarna. Både honor och hanar har en orange fläck på varje vinge. Framvingarna är dessutom svarta precis där de ansluter till kroppen. När övervintrade individer vaknar, så livnär de sig på nektar från tussilago och olika viden, men när det finns fler blomarter att välja på så föredrar de röda eller blå blommor; till exempel olika tistlar.

Fakta hittad på: http://www.wikipedia.se/
Bilder hittade på http://www.google.com/ 

Huvud: Skallen ska ha en väl rundad äppelform.
Stopet ska vara mycket markerat, djupt och brett. Nospartiet ska vara kort och sett från sidan rakt. Nostryffeln ska vara måttligt kort och peka lätt uppåt. Läpparna ska vara tunna och sluta tätt an.
Bettet ska vara ett sax- eller tångbett. Över- eller underbett betraktas som allvarliga fel.
Ögonen ska vara stora, runda, mycket uttrycksfulla och helt mörka, dock ej utstående. Ljusa ögon är tillåtet men inte önskvärt.

Hals: Halsen ska ha en lätt välvd nacklinje utan löst halsskinn. Den skall vara medellång och vara kraftigare hos hanhundar än hos tikar.
Hos den långhåriga varianten är en krage av längre päls mycket önskvärt.

Kropp: Kroppen ska vara kompakt och välbyggd. Manken ska vara svagt markerad.
Ryggen ska vara kort och stark.
Länden ska vara mycket musklös.
Korset ska vara brett, kraftigt och nästan plant.
Buklinjen ska vara tydligt uppdragen.

Svans: Svansen ska vara högt ansatt och av måttlig längd. Den skall vara bred vid ansättningen och gradvis smalna av mot spetsen. Svansföringen är ett mycket viktigt särdrag hos rasen. Svansen ska antingen bäras högt i en öppen båge eller i en rundad halvcirkel med spetsen pekande ned mot ländpartiet. Svansen bärs hängande i vila med en lätt krok.

Ekorren är rödbrun på ovansidan men blir vintertid gråare (i vissa nordliga områden helt grå, s.k. gråverk). Undersidan är gräddvit. Variationer i pälsfärg gör att vissa stammar är mörkare eller gråare. Pälsen skiftas två gånger årligen. Vinterpälsen är tjockare och längre, och har också markanta örontofsar vilket andra ekorrarter saknar. Vinterpälsen bärs mellan augusti och november. Pälsen av ungdjur är svartbrun eller rödbrun.

Kroppslängden uppgår till 24-30 cm förutom svansen som är 17-20 cm. Vikten är mellan 200 och 450 g. Hanen och honan är lika stora.

Ekorren har en karakteristisk svans, vars syfte tros vara att hjälpa till att hålla balansen när den hoppar mellan grenar och kan hålla ekorren varm när den sover.

Frambenen är kortare än bakbenen och har rudimentär tumme. Den har långa, vassa, krökta klor som hjälper den att klättra i träd. Ögonen är stora och utstående.

Lätet är smattrande eller tjattrande, men även andra ljud förekommer. Varningsropet är ett metalliskt "tjiuck".

På marken rör den sig uteslutande genom språng. Spåren som den efterlämnar sig har de större bakfötterna först och de mindre framfötterna bakom, båda sida vid sida. Avtrycken består av fem spretande tår i bakfotsspåret och fyra i framfotsspåret^[2].

Ekorren är aktiv på morgonen och sent på kvällen. Mitt på dagen vilar den ofta i sitt på bo för att undvika värme och fåglar. På vintern är dagsvilan kortare. Vid dåligt väder kan ekorren stanna i boet i flera dagar i sträck. Ekorrar kan simma, men det går väldigt sakta.

Ekorrar lever ensamma och delar helst inte mat med andra. Utanför parningssäsongen och på vintern kan flera ekorrar dela bo för att hålla värmen. Ekorren är ganska oskygg för människor, därför är det ett av de skogsdjur vi ser oftast.

Dess hemområde är i mellansveriges skogslandskap ca 20 hektar för honor och ca 100 hektar för hanar. I blandat skogs- och jordbrukslandskap ca 4 hektar (honor) och ca 10 hektar (hanar). En förklaring till skillnaden mellan könen kan vara att honorna begränsar sig till vad som behövs för att föda upp ungarna medan hanarna är intresserade av att para sig med så många honor som möjligt^[2].

Ekorrar bygger eget bo av ris eller kvistar eller övertar andras, ofta större övergivna fågelbon. Nästan vad som helst i ett träd duger men den föredrar håligheter - gamla hackspettbon, holkar, hål i stammar.

Dräktighetstiden är 32-40 dygn. Ekorren är polygam och har individuellt varierande parningsrytm, varför nyfödda ungar kan påträffas hela våren och sommaren. Ungarna är 1-7 i varje kull, honan får 2 eller 3 kullar per år, den första i februari eller mars. De blinda ungarna öppnar ögonen efter omkring 14 dagar och lämnar boet efter 5-6 veckor men blir kvar i födelseområdet till hösten. Ungarna diar i 10 veckor och börjar äta fast föda vid 7 veckors ålder. Vid 12 månaders ålder är ekorren könsmogen. Livslängden i det vilda är normalt ca 3 år, men vissa individer blir ända upp till 6-7 år gamla, och i fångenskap ännu äldre.

Huvudfödan är växtföda, så som barrträdsfrön och -blommor, framförallt granens hanblommor. Den äter också ollon, nötter, tallbark, svampar, bär, bladlöss och fågelägg. Ekorren efterlämnar sig kottar som är ofullständigt rensade. Tvärtemot vad som normalt antas kan inte den röda ekorren effektivt smälta ekollon (vilket däremot den grå ekorren kan).

De kan ta bort bark från träd för att komma åt saven. 60-80% av den vakna tiden går åt till att äta och samla mat. Överbliven mat sparas i gömmen, nedgrävda eller i hål i träd, som den kan äta när det blir brist på mat. Ekorren kommer inte alltid ihåg var den gömt maten och får därför leta efter den igen när det behövs. Många gömmen återfinns aldrig. Ekorrar har inga revir utan flera ekorrar kan leta mat inom samma område.

Ekorren lever främst i barrskog men finns även i lövskog.

Arten förekommer i hela Europa och norra Asien, nordgräns vid tundran, sydgräns från Medelhavet över Kaukasus, södra Uralbergen, centrala Mongoliet till nordöstra Kina.

I Europa är ekorren hotad eller undanträngd av den införda grå ekorren (Sciurus carolinensis) i främst Storbritannien (införd, aktiva begränsningar av utbredningen bedrivs) och Italien (förrymda djur från fångenskap), och utsatt för habitatfragmentering. Den grå ekorren förefaller kunna tränga undan den röda med stort genomslag. Förrymda djur i Italien har lokalt kraftigt decimerat den röda stammen och i England är stammen kraftigt reducerad ända upp till skotska gränsen. Den grå ekorren sprider sjukdomar som är dödliga för den röda ekorren och den kan utnyttja viss föda mer effektivt (bland annat ekollon). Undanträngningen är inte aktiv utan består i försvagning från sjukdom och minskat födounderlag. Den röda ekorren reproducerar sig också långsammare när populationen utsätts för tryck. Internationella naturvårdsunionen ger den därför hotstatus missgynnad^[1].

Ekorrar har fint skinn som tidigare var värdefullt. Jakt på ekorrar var därför tidigare vanligt. Numera har skinnet obetydligt värde. Den heraldiska termen vair syftar på ekorrskinn (se också gråverk).

Naturliga hot är större rovfåglar som ugglor, duvhök, vildkatt och trädmård. Hermelin tar ungar. Ekorrar som överraskas på marken kan ibland falla offer för hundar, tamkatter eller räv.

Ekoxe, (Lucanus cervus) är Europas största skalbaggeart. I Sverige finns den främst i ekskog i Skåne och Blekinge, östra Småland och Östergötland upp till Mälaren. Den finns också på Öland. Arten är Blekinges landskapsinsekt.

Ekoxen har ett mycket karakteristiskt utseende och är därför omöjlig att förväxla med någon annan art. Hanen kan uppnå en kroppslängd av cirka 8,5 cm. Honan är ungefär hälften så stor och har mycket mindre käkar. Det tar ca 5 år för larven att utvecklas, men som fullvuxen lever exoxen bara några veckor, från midsommar och framåt. Larven lever främst i stubbar och döda rotdelar och som fullvuxen livnär den sig på sav från gamla ekar. De stora käkarna används av hannarna som vapen vid parningstider. Den är fridlyst i Sverige.

Elefanter är en familj bland däggdjuren, närmare bestämt av ordningen snabeldjur. Elefanterna är den enda familj av snabeldjur som inte dött ut.

Familjen elefanter innefattar förutom asiatisk elefant, afrikansk stäppelefant och afrikansk skogselefant också mammutar och andra utdöda grupper tillhörande ordningen snabeldjur. De nu levande elefantarterna brukar benämnas egentliga elefanter.

Elefanter har en kraftig snabel med vilken de kan fatta tag om olika saker, bland annat blad och grenar. Snabeln kan även användas för att spruta vatten på elefantens rygg när den badar.

Elefanterna lever tillsammans i grupper av honor och ungar. Grupperna består av cirka 20 individer, som är sociala och har starka familjeband. Vuxna elefanttjurar lever ofta ensamma.

Elefantens föda består av gräs, löv, frukter och små grenar och kvistar. Elefanter är väldigt beroende av vatten och håller sig aldrig för långt borta från ett vattenhål. Elefanter äter 100 till 150 kg växtmaterial och dricker upp till 200 liter vatten per dag. Elefanter har 24 uppsättningar med tänder, som används för att mala sönder maten. När den sista uppsättningen tänder har slitits ut så svälter elefanten ihjäl.

Elefantens uppgivna livslängd är ofta överdriven, mellan 40-60 år är normalt.

På elefanten har överläppen och nosen vuxit samman och bildar elefantens snabel. Den afrikanska elefantens snabel har två "fingrar", medan den asiatiska har ett. Den afrikanska kan därför fatta tag om saker med sina "fingrar", medan de indiska elefanten rullar sin snabel runt föremålet.

Elefanterna blir könsmogna vid tolv- till fjorton års ålder och får ungar vartannat till vart fjärde år. Elefanterna har en gemonsnittsvikt på ca 6 ton. Elefanternas snabel är väldigt användbar. Med den kan den svalka hela kroppen genom att sprida sand och vatten på ryggen. Elefanternas huvud väger ca 500 kilogram. Elefanter har ett rikt känsloliv. De kan skratta, leka och gråta. De kan alltså visa såväl glädje som sorg. Om en unge är dödfödd så sörjer de. När en familjemedlem eller någon annan närstående eller god vän, till exempel en människa, som varit borta en tid så visar de sin glädje vid återseendet.

Dromedar är lätt att skilja från arten kamel på grund av att den bara har en puckel. Vuxna dromedarers kroppslängd ligger mellan 2,3 och 3,4 meter, mankhöjden mellan 1,8 och 2,3 meter och vikten mellan 300 och 700 kilogram. Svansen är med en längd av cirka 50 centimeter jämförelsevis kort. Pälsen är oftast sandfärgad men det förekommer även andra färger från vitaktig till extremt mörkbrun. Djurets hjässa, nacke, hals och rygg är täckt med långa hår.

Dessa djur har en lång hals och ett långsträckt huvud. Överläppen är kluven och de springformiga näshålorna går att sluta. Dromedaren har tydligt långa ögonfransar. Större broskansamlingar finns på bröstbenet, armbågsleden, handloven och knäet. Fötterna har som hos alla kameldjur två tår. Även djurets mage är som hos de andra arterna delad i flera kamrar.
Dromedaren kan klara sig utan vatten i 1-2 veckor och kan dricka uppåt hundra liter vid samma tillfälle. Dromedaren kan vid god tillgång på föda spara fett i sin puckel och på så sätt lagra energi till perioder med sämre födotillgång. Livslängden för en dromedar är runt 25 år, men de kan i vissa fall bli upp till 50 år gamla.
Dromedarer lever i Nordafrika och västra Asien. En vild population finns även i Australien och denna har sitt ursprung i domesticerade djur som togs till kontinenten för att tjäna som transportdjur i öknen.

Fakta hittad på: http://www.wikipedia.se/
Bilder hittade på http://www.google.com/

Dingon (Canis lupus dingo) är en förvildad hund som främst finns i Australien, men även på ett fåtal platser i Sydostasien. Dingon anses vara en domesticerad och därefter förvildad form av den indiska vargen.

Dingon är oftast guldfärgad men kan även vara svart och brun. Den har inte hundens skall utan ylar som vargar.

Dingon lever på kaniner, fåglar, små pungdjur, ormar, och ibland får. Oftast jagar den på natten. Den lever i grupper och parningstiden är på hösten. Ungarna (oftast 1-3) stannar hos sina föräldrar i ungefär ett år.

Dingon kom med människan till Australien för ungefär 3 000 till 5 000 år sedan från Asien. De jagas ofta illegalt då de inte helt sällan ger sig på får.

Aboriginerna kallade dingon för warrigal. Aboriginerna använde förr tama dingoer som jakt- och vakthundar.

När dingon jagar så tröttar den först ut bytet och sedan springer de ikapp djuret och biter det till döds. De undviker bytets sparkar eftersom en spark kan vara dödande för en dingo.

Dingon lever i familjegrupp. Den försvarar sitt revir.

Parningstiden är på hösten eller tidiga vintern. Honorna kan uppvaktas av upp till 10 hanar tills de väljer ut en av dem. Efter sedan ca 9-10 veckor föds valparna.

Fakta hittad på: http://www.wikipedia.se/
Bilder hittade på http://www.google.com/

De lever i flockar på ungefär 30-40 djur i fuktiga skogar och längs flodstränder. De äter frukter och insekter. Ibland tar de även nötter, knoppar, ägg och mindre däggdjur. Trots namnet dödskalleapa är de väldigt livliga apor.

I motsats till andra primater använder de svansen inte som griporgan under klättringen utan för att hålla balansen och ibland som redskap. Dödskalleapor rör sig mycket snabbt i träden och fick därför namnet ekorrapor. För att skydda sig mot rovfåglar, som är deras största fiender, har dödskalleapor olika läten.

En känd dödskalleapa är den påhittade Herr Nilsson i filmerna baserade på Astrid Lindgrens böcker om Pippi Långstrump.
 
Fakta hittad på: http://www.wikipedia.se/
Bilder hittade på http://www.google.com/

Vanlig delfin (Delphinus delphis) är ett däggdjur av familjen delfiner som lever i haven. Den kan bli drygt två meter lång och väger omkring 80 kg.

Fram till mitten av 1990-talet betraktades Delphinus delphis som en enda art men idag delas släktet Delphinus av några zoologer upp i kortnosad vanlig delfin som fortfarande bär det vetenskapliga namnet Delphinus delphis och i långnosad vanlig delfin (Delphinus capensis). Trots sitt namn är vanlig delfin inte den delfin som människan mest förknippar med delfiner - den rollen har istället flasknosdelfin eller öresvin som brukar hållas på delfinarier.

Den vanliga delfinens utbredningsområde sträcker sig över hela jorden runt ekvatorn, samt i norra delen i höjd med USA, och söderut i höjd med södra Afrika.

Den enda arten delfiner som lägger ägg kallas för sadius delphinus.

Fakta hittad på: http://www.wikipedia.se/
Bilder hittade på http://www.google.com/

Daggmask (Lumbricus) är ett släkte i familjen daggmaskar, som tillhör fåborstmaskarna i klassen ringmaskar.

Släktet omfattar flera arter, till exempel:

• Stor daggmask (Lumbricus terrestris)
• Sydlig lövdaggmask (Lumbricus festivus)
• Stor lövdaggmask, lövmask, skogsmask, metmask ( Lumbricus rubellus)

Det finns i Sverige ungefär 15 arter. Dessa går att identifiera med en bestämningsnyckel utarbetad av Lofs.^[1] Det är ett enkelt schema som tar fasta på detaljer i signalementet, eller beteendet som daggmasken har, art för art.

Maskar är viktiga i ekosystemet eftersom de dels bryter ned växtdelar genom att de utgör maskens föda och vidare så både syresätter och dränerar maskarna marken genom sina gångar. Att maskarna ofta syns efter regn beror på att de då kan byta vistelseort utan att bli uttorkade.

Daggmaskar används ofta som agn vid mete.
Daggmaskarna är tvåkönade som bildar både ägg och sperma. De parar sig genom att byta sperma med varandra. Säden placeras i "lagringsfickor" på varandra. Vid äggläggningen avger masken ett slembälte. Masken drar sig baklänges ut ur det och lägger äggen så att de blir befruktade när de passerar förbi spermafickorna. En daggmask kan inte para sig med sig själv.

Fakta hittad på: http://www.wikipedia.se/
Bilder hittade på http://www.google.com/

Både kött och vegetarisk mat är björnens föda. Den äter vad den hittar och menyn består av växter, frukter, insekter, byten och kadaver. Svensk forskning har visat att bär utgör omkring 45 %^[3] av den sammanlagda födan på ett år. Den näst viktigaste födan är myror, motsvarande 20 %.^[3] Björnen äter även gräs, örter och kadaver^[3]. De är specialiserade på att slå älgkalvar, och i Sveriges björntätaste område Dalarna (20-25 björnar/1 000 km²) dödas årligen omkring 25 %^[3] av älgkalvarna av björn. Men brunbjörnen kan även slå vuxna älgar.

Det sammanlagda energiintaget under våren och sommaren är 17-33 MJ (4 000-8 000 kcal) per dag. Under hösten, före vintersömnen, är intaget cirka 84 MJ (20 000 kcal) per dag. Under sömnen så äter eller dricker björnen ingenting.

Björnens kranium visar att den är allätare. Den har långa hörntänder som används för att döda bytet (rovdjurständer). Den har även kindtänder med stora flata ytor som används för att mala sönder den vegetabiliska födan.

Vartannat år föder honan en till fyra ungar som väger mellan 1 till 2 kg vid födseln. Ungarna uppfostras helt av modern och lär sig att klättra upp i träd vid tecken på fara. Ungarna stannar hos modern 1.4-1.5 eller 2.4-2.5 år beroende på deras deras viktuppgång och ett andra år har en positiv effekt på vikten, speciellt om kullen består av en till två ungar.^[4]

Bläckfiskar (Cephalopoda) är en klass inom blötdjuren som upprättades av Georges Cuvier 1797. De tidigaste bläckfiskarna ha man hittat som fossil i bergarter som är ca 500 miljoner år gamla, dvs från den övre delen av kambrium). Klassen omfattar över 780 nu levande arter samt ett stort antal utdöda arter.

De bläckfiskar som lever idag kan delas in i två underklasser, fyrgälade bläckfiskar (Nautiloidea) och tvågälade bläckfiskar (Coleoidea). Det finns även en underklass av bläckfiskar som idag är utdöd, Ammonoidea på svenska kallade ammoniter.

Bläckfiskar kan ha över 10 meter långa armar. De kan väga upp till 2 ton och de största har 40 cm stora ögon. Munnen är i regel omgiven av 8 eller 10 armar, som är försedda med kraftiga sugskålar. Sedan har munnen två hornartade käkar och kitintaggar. Ögonen är högt utvecklade synorgan som påminner om ryggradsdjurens. En sida av bålen är omsluten av en mantel. En stor tvärspringa omedelbart bakom huvudet bildar ett hål i manteln och där finns två eller fyra gälar. Manteln är tjock och muskulös samt kan starkt sammandra sig. Vattnet i mantelns hål pressas ut genom ett kort och muskulöst rör. När vattnet utdrivs med kraft genom rören, förflyttas djuret bakåt.

Hos flera arter finns i mantelns håla den så kallade bläcksäcken, en körtel som avsöndrar en mörk vätska. Då bläckfisken anar oråd sprutar den ut bläck som döljer den och kan därigenom lättare undgå sina fiender. Hos flera arter förekommer ett inre skal, som är hornartat. Hjärtat består av en hjärtkammare samt två eller fyra förmak, motsvarande gälarnas antal. Alla bläckfiskar är skildkönade, och sädescellerna överföres till honorna i kapslar. Bläckfiskar förekommer uteslutande i havet. De flesta arter föredrar varmt vatten. Deras föda består huvudsakligen av kräftdjur och fiskar.

Fakta hittad på: http://www.wikipedia.se/
Bilder hittade på http://www.google.com/

Insekter (Insecta) är en klass inom leddjuren och de är de artrikaste bland landdjuren.

Av jordens 1,5 miljoner kända djurarter är 1 miljon insekter. De flesta är bevingade, men det förekommer också primitiva vinglösa insekter (Apterygota). Insekterna är de artrikaste varelserna av alla här på jorden och har existerat i miljontals år. Det vetenskapliga namnet, Insecta, kommer från latin och betyder "insnörd". Vetenskapen som ägnar sig åt insekter kallas entomologi.

Många insekter betraktas som skadedjur av människor, därbland vanligen parasiter (myggor, löss, vägglöss), sjukdomsbärare (flugor, myggor), strukturförstörare (parasiter) och insekter som förstör jordbruksproduktion (gräshoppor).

Insekternas hud är täckt med ett mer eller mindre förhårdnat hudskelett som består av kitin. Kroppen är sammansatt av tre tydligt skilda avdelningar: huvud, mellankropp (thorax) och bakkropp (abdomen). Extremiteterna, som i antal aldrig överstiger tre par hos fullbildade insekter, men kan vara färre, genom att ett benpar förkrympt, sitter bara på mellankroppen. Sällan finns förkrympta extremiteter på bakkroppen.

Insektsplansch ur A history of the earth and animated nature (1848).

Huvudet, som består av flera sammanvuxna leder, bär antenner, munverktyg och ögon. Munverktygen utgörs av den opariga överläppen, ett par överkäkar, ett par underkäkar samt den av ett tredje par, i midlinjen sammanvuxna käkar bildade underläppen. Överläppen är ett litet kitinstycke, som upptill begränsar munöppningen och underläppens midstycke bär den så kallade tungan. Underkäkar och underläpp bär dessutom var sitt par trådlika och ledade bihang, som tjänstgör som känselorgan. Hos bitande insekter är det ofta lätt att urskilja alla mundelar medan mundelarna hos sugande insekter är mest sammanvuxna. Ögonen är antingen fasettögon eller punktögon. Ett flertal insekter har också en förlängd underkäke som kallas snabel men som inte har något med andning att göra utan används bara för att inta föda.

De flesta fullvuxna insekter är utrustade med ett eller två par vingar. De främre sitter alltid på andra leden av mellankroppen och de bakre på tredje leden. Ibland är ett eller bägge vingpar förkrympt och ibland finns inga vingar alls, till exempel hos arbetsmyror. Varje vinge består av två med varandra sammanvuxna kitinhinnor, som hålls utspända av förgrenade kitinlister.

Bakkroppen utgörs av mot varandra fritt rörliga leder som består av en ryggplåt och en bukplåt. Den tunna hud, som förenar dessa plåtar, bildar ett instjälpt veck. Denna anordning möjliggör pumpande andningsrörelser genom bakkroppens rytmiska förlängning och förkortning samt tillåter en stundom enorm utvidgning av bakkroppen vid upptagandet av en större mängd föda samt vid äggstockarnas ansvällning under mognaden av äggen. Bakkroppens sista leder bär ofta olika bihang, som ledade analspröt, griporgan, kopulationsorgan och äggläggningsrör. I baktarmens yttersta del finns ofta stinkkörtlar, ur vilka insekten till sitt försvar avsöndrar illaluktande och sveda orsakande vätskor.

Fakta hittad på: http://www.wikipedia.se/
Bilder hittade på http://www.google.com/

Anakondan

Ordning:               Squamata

Familj:                 Boidae

Släkte/art:             Eunectes murinus

Livslängd:              20-30 år

Parningstid:            Under regntid

Antal ungar:           20-40 ibland upp till 60 st. (De föds levande)

Könsmognad:           3-4 år

Vikt:                     Vanligen 500 kg. Somliga mer.

Längd:                   Vanligen 5 m, men vissa blir över 10 m.

Förekomst:             Vid de stora floderna Amazonas och Orinoco i Sydamerika.   

Anakondan är den största ormen i världen. En djungeljätte som mycket väl kan övermanna en kokodil. Men trots sin enorma storlek har den ett dåligt försvar mot sin farligaste fiende som är människan.

Anakondan känner sig mer hemma i vattnet än på land, trots sin storlek så har anakondan en mycket bra rörlighet i vattnet. Den simmar mycket bra och kan stanna under vattnet i över 10 minuter, där den väntar på att djur ska komma ned och dricka vatten. Då kastar sig den fram och hugger tag i bytet, och drar ned det i vattnet, om djuret drunknar så behöver inte anakondan döda byetet på sitt vanliga sätt som är att krama ihjäl det.

Normalt sett lever en anakonda ensam i sitt revir. Men när regntiden börjar utsöndrar parningsvilliga honor ett doftämne som lockar till sig hanar. Ormar luktar med sin tunga och det är med hjälp av den som hanarna känner doften.

Anakondors föda består till största delen av fiskar, fåglar, mindre däggdjur men ibland även kajmaner och ormar.

Ibland kan det hända att en anakonda attackerar människor, men det sker väldigt sällan. Oftast är det personer som inte lyssnar på råd de får och ger sig ut på ställen där de medvetet letar efter anakondan och gör att den känner sig hotad. Då händer det att den attackerar människan i försvar men äter inte alltid upp den. Skulle den vara väldigt hungrig händer det att en invånare blir middagen på menyn.


Fakta hittad på: http://www.wikipedia.se/

Antiloper, är cirka 90 hjortliknande djurarter fördelade på 30 släkten, och som ingår i familjen slidhornsdjur och förekommer på Afrikas grässlätter. Gruppen är inte särskilt enhetlig, och många arter är mer släkt med getter och får än med varandra. Oftast är de lätta och eleganta, men de kan också vara tunga och oxliknande. Den största arten är elandantilop. De mindre arterna är ofta snabba; några uppnår 100 km i timmen och tillhör de snabbaste landdjuren.

Flera underfamiljer till slidhornsdjuren räknas till antiloperna:

• Gasellantiloper (Antilopinae)
• Dykarantiloper (Cephalophinae)
• Gräsätande antiloper (Hippotraginae)
• Några släkten bland oxdjuren:
  • Boselaphus
  • Taurotragus
  • Tetracerus
  • Tragelaphus
• Tribus getantiloper Saigini bland getdjuren

Fakta hittad på: http://www.wikipedia.se/
Bilder hittade på http://www.google.com/

Alligatorer och kajmaner (Alligatoridae) är en familj kräldjur som är nära släkt med krokodiler och gavialer.

Alligatorerna skiljer sig från krokodilerna genom att alligatorernas huvuden är bredare och kortare, deras käkar är mer U-formade än krokodilernas och deras käkleder är kraftigare. Deras nos är trubbigare och den fjärde underkäkstanden är stor och passar in i en grop i överkäken. Alligatorerna saknar taggig kant på bakfoten och bakbenen (som finns på krokodiler). De skiljer sig också genom att simhuden är mycket mindre omfattande på alligatorer och bara når till halva tåns längd. I allmänhet är alligatorer mindre farliga än krokodiler.

I Europa finns alligatorer som fossil från kritaperioden till pliocenperioden. Nu finns endast två arter: Mississippialligator och den mindre Kinesisk alligator. Namnet alligator kommer från spanskans el lagarto, ödlan.

I Centralamerika och Sydamerika finns fem arter av släktet kajmaner (Caiman) som skiljer sig från alligatorerna genom avsaknad av ben mellan näsborrarna och genom dess pansar på magen består av överlappande beniga fjäll som består av två delar som är förenade av en sutur. Vissa zoologer delar upp kajmanerna i tre släkten.

Kajmanernas naturliga miljö är sötvatten. De påträffas endast mycket sällan i brackvatten och aldrig i saltvatten.

Den största arten inom familjen Alligatoridae är mississippialligatorn som kan bli upp till 7 meter lång och väga nästan ett ton; mississippialligatorn är således den största alligatorn.

Den största kajmanen är glasögonkajmanen som kan bli upp till fyra meter lång och väga troligen några hundra kilo. Glasögonkajmanen lever i Amazonas, Brasilien.

Fakta hittad på: http://www.wikipedia.se/
Bilder hittade på http://www.google.com/

Anka är den domesticerade formen av and. Hannen kallas andrake, drake, andrik eller ankbonde, honan oftast bara anka, och ungarna ankungar eller ällingar. Många andra språk skiljer inte på "tama änder" och vilda, utan har samma ord för bägge. Ankor kan flyga. Deras topphastighet är runt 100 km/h.

De flesta ankraser härstammar från gräsand (Anas platyrhynchos).

Den vanligaste rasen av anka är Pekinganka^{[källa behövs]} , en stor ankras på ungefär 6 kilo som är vit med gul eller röd näbb. Det är detta utseende som utgör sinnebilden av begreppet anka. Andra raser som finns i Sverige är svensk gul anka, svensk blå anka och blekinganka. Det finns även mindre raser av ankor, exempelvis mignon-ankor (eng. call ducks). Mindre raser av ankor kan flyga, men stora ankor som pekingankan håller sig på marken - dock simmar de bra. På land är de tämligen klumpiga, och går långsamt och vaggande. Föda söker den främst i vattnet där den silar vattnet genom näbben på jakt efter mat, men de födosöker även på land.

Vi har även en väldigt känd anka, nämligen Kalle Anka. Han finns som serietidning, långfilmer, kortfilmer och han är med på julafton. Han lever i Ankeborg med en massa vänner och släktingar och han har ett hett temperament och råkar alltid i trubbel.


Fakta hittad på: http://www.wikipedia.se/
Bilder hittade på http://www.google.com/

Alger (latin: algae) är de organismer som utvinner energi ur ljus genom fotosyntes, vanligen lever i vatten och inte är växter. De flesta alger använder klorofyll för fotosyntesen. De är släktskapsmässigt (fylogenetiskt) vitt åtskilda och alltså inte en taxonomisk grupp.

Till algerna räknas många olika organismer, från mycket små och enkla encelliga till stora och komplexa flercelliga organismer, till exempel brunalger som kan bli 60 meter långa och väga 300 kg. Cyanobakterier kallades förr felaktigt för "blågröna alger", men de är bakterier och inte alger.

Alger har traditionellt betraktats som enkla växter och en stor grupp av alger är besläktade med högre växter. De flesta algerna är protister. Till protisterna räknas även bland annat (urdjur, protozoa), som traditionellt ansetts mer djurlika. Alger utgör alltså inte en evolutionär gren.

Algerna saknar ledningsvävnad för transport av vatten. Alla alger saknar blad, rötter och blommor och andra organ som utmärker växterna. De skiljer sig också från andra protozoer genom att i allmänhet vara fotoautotrofer. Detta är dock en otydlig distinktion eftersom några alger är mixotrofa, det vill säga de utvinner sin energi genom såväl fotosyntes som till exempel fagotrofi och osmotrofi. Hos några encelliga arter har fotosyntesapparaten helt tillbakabildats; dessa alger förlitar sig alltså helt på externa energikällor.

Alla algers fotosyntetiska förmåga härstammar evolutionärt från cyanobakterierna. Algerna uppskattas stå för omkring 73-87 procent av den globala syreproduktionen.

Alger lever vanligen i vatten eller på fuktiga ställen. De återfinns alltså både på land och i marina miljöer, men eftersom alger saknar den ledningsvävnad och andra egenskaper som ett liv på land kräver är de mer vanligt förekommande i haven och i tropiska miljöer. Lavar består av en alg i symbios med en svamp, och i lavar kan algen överleva även i torra miljöer.

Algerna har en viktig roll i den marina ekologin. Mikroskopiska arter som svävar fritt i haven (i pelagialen eller vattenpelaren) kallas fytoplankton och utgör den marina näringskedjans primärproducenter och huvuddelen av havens växtplankton. Vid Sveriges kuster finns alger bland annat i form av grönslick närmast vattenytan.

I mycket höga koncentrationer, så kallad algblomning, kan dessa alger konkurrera ut andra livsformer genom att förgifta dem och vara farliga för badande människor. Bentiska alger som tång eller sjögräs växer framför allt i grunda vatten och används bland annat för tillverkning av agar och gödningsmedel.

Den vetenskap som studerar alger kallas fykologi.

Fakta hittad på: http://www.wikipedia.se/
Bilder hittade på http://www.google.com/