rockyjasmine

Chinchilla är en gnagare som är nära släkt med marsvin och piggsvin. Dess vilda motsvarighet lever i bergskedjan Anderna i Peru, Bolivia, Chile och Argentina. De lever i klippiga karga bergsregioner. De har fötts upp i fångenskap sedan 1923 framför allt för sina pälsar. Vissa chinchillor som hade mindre fin päls började säljas som husdjur, och idag föds djuren upp för båda ändamålen. Arten liten chinchilla (Chinchilla lanigera) är vanligast som husdjur.

Chinchillans päls anses vara världens mjukaste och tätaste, 30 gånger mjukare än människohår, och högsta densiteten hår per kvadratcentimeter bland landdjur (Över 20.000 per kvadratcentimeter). Detta ger ett utmärkt skydd mot såväl parasiter som kyla. Jämför med att du som människa har vanligtsvis ett hårstrå som växer ur en hårsäck mot en chinchilla som har cirka 70 hårstrån som växer ur en hårsäck. Detta tros vara den största anledningen till att många pälsallergiker kan tåla chinchillor.

Pälsfärgen (teckning) är vanligtvis mörkgrå till silvergrå, även om selektiv avel har skapat vita, bruna, beiga, svarta, violetta, och flerfärgade variationer.
Chinchillan blir könsmogen vid omkring 5-9 månaders ålder och kan föda ungar upp till 8 års ålder. Honan har flera ägglossningar under brunstsäsongen som varar mellan november och maj. En graviditet varar ganska så exakt i 111 dagar och ger vanligen en kull på 1-3 ungar. Ibland blir det upp till 5 eller 8 ungdjur men detta är mycket ovanligt. En ung chinchilla som är vid födelsen 30 till 60 gram tung lämnar sina föräldrar 10-12 veckor gamla. Honan blir mottaglig för en ny graviditet bara ett par dagar efter det att hon fött en kull. Därför brukar chinchillaägare separera hona och hane temporärt då det är mycket ansträngande för honan att både dia en kull och vänta en till. I naturen har chinchillan 2 till 3 kullar om året.
Dess främst eftertraktade egenskap som också gjorde chinchillan sitt namn i förnäma västvärlden - den ovanligt täta fina pälsen - började användas i Europa efter att spanska conquistadorer på 1500-talet fört med sig pälsverk av chinchilla från Chile. Chinchillapälsen blev snabbt en hett eftertraktad trend, och den med tiden allt större efterfrågan drev nästan arten till utrotning i slutet av 1800-talet men hejdades av chilenska myndigheterna som införde jaktförbud. 1923 startade den moderna chinchillauppfödningen då elva individer exporterades från Chile till USA.

I mitten av 60-talet började intresset för chinchillan som sällskapsdjur spridas från pälsfarmerna som nu fanns i tiotusental. Husdjursbeståndet växer med chinchillans tilltalande fördelar, vilka generellt anses vara att de är lättskötta, billiga att utfodra, vänliga och allergisäkra.

Chinchillans popularitet som husdjur, både rent familjedjur och avels/utställningsverksamhet ökade markant under 90-talet. Chinchillan är inte lämplig som keldjur till barn då chinchillan är väldigt känslig för ovarsam hantering. I dagsläget får chinchillan alltjämt ses som ett relativt okänt husdjur men populariteten är fortsatt hög om än inte på 90-talets nivå. En tydligt ökande trend bland chinchillaintresserade är intresset för udda färger och teckningar.

Chinchillor behöver en rymlig bur med möjligheter till avskildhet och klättring. Enligt Djurskyddsmyndighetens rekommendationer skall alltid minst två individer hållas tillsammans. Som husdjur kan en chinchilla med korrekt skötsel och välanpassad utfodring uppnå omkring 20 års ålder, men vanligast är 7-10 år.
Chinchillauppfödare försöker framhäva olika pälsteckningar och kroppsformer, men vanligast är den viltfärgade grå chinchillan. Aveln eftersträvar allt större särdrag i utseendet då chinchillorna värderas högre när färg och teckningar är ovanliga. Experimenterandet med teckning och kroppsform har liksom hos andra djurarter börjat resultera i symptom på genetiska defekter när ogynnsamma genmutationer framkommer i aveln. Mängden genetiska problem ökar i samma grad som de framavlade variationerna avviker från den vilda chinchillans genom.

Fakta hittad på: http://www.wikipedia.se/
Bilder hittade på http://www.google.com/

Citronfjärilen (Gonepteryx rhamni) är en dagfjäril och övervintrar som fullbildad fjäril - imago. Arten förekommer över stort sett hela den palearktiska regionen; från Nordafrika i söder upp till norra Europa; österut över hela Europa via Turkiet och Kaukasus, genom Sibirien ända bort till Östasien.

Citronfjärilar flyger från mars och långt in i september. Då den övervintrar som imago kan citronfjärilen ses redan tidigt på våren. Citronfjärilen utvecklas till fjäril under hösten, men parar sig inte förrän på våren. Den enskilda individen lever ovanligt länge för att vara en fjäril, och det händer att övervintrade individer fortfarande är i livet då nästa generation kläcks i början på juli.

Äggen ser ut som små gula spetsiga spolar och återfinns ensamma vid värdväxtens knoppar. Äggen mognar på en vecka. En hona kan lägga mer än 500 ägg under sin livstid.

Larven är grön med en vit rand på sidan och har åtta par fötter. Larven lever på samma kvist av brakved eller getapel som modern lade ägget på. Citronfjärilens larvstadium varar omkring en månad.

Puppan är gulgrön och har en ljusare strimma längs sidan. Den buktar starkt utåt på undersidan och har en spetsig topp. Puppan bildas på den växt där larven har levt och efter runt två veckor är imagon färdigbildad.

Som imago har citronfjärilen sugsnabel och suger nektar. Den är mycket känd för sina gula vingar, som dock hos honorna är väsentligt blekare än hos hanarna. Både honor och hanar har en orange fläck på varje vinge. Framvingarna är dessutom svarta precis där de ansluter till kroppen. När övervintrade individer vaknar, så livnär de sig på nektar från tussilago och olika viden, men när det finns fler blomarter att välja på så föredrar de röda eller blå blommor; till exempel olika tistlar.

Fakta hittad på: http://www.wikipedia.se/
Bilder hittade på http://www.google.com/ 

Huvud: Skallen ska ha en väl rundad äppelform.
Stopet ska vara mycket markerat, djupt och brett. Nospartiet ska vara kort och sett från sidan rakt. Nostryffeln ska vara måttligt kort och peka lätt uppåt. Läpparna ska vara tunna och sluta tätt an.
Bettet ska vara ett sax- eller tångbett. Över- eller underbett betraktas som allvarliga fel.
Ögonen ska vara stora, runda, mycket uttrycksfulla och helt mörka, dock ej utstående. Ljusa ögon är tillåtet men inte önskvärt.

Hals: Halsen ska ha en lätt välvd nacklinje utan löst halsskinn. Den skall vara medellång och vara kraftigare hos hanhundar än hos tikar.
Hos den långhåriga varianten är en krage av längre päls mycket önskvärt.

Kropp: Kroppen ska vara kompakt och välbyggd. Manken ska vara svagt markerad.
Ryggen ska vara kort och stark.
Länden ska vara mycket musklös.
Korset ska vara brett, kraftigt och nästan plant.
Buklinjen ska vara tydligt uppdragen.

Svans: Svansen ska vara högt ansatt och av måttlig längd. Den skall vara bred vid ansättningen och gradvis smalna av mot spetsen. Svansföringen är ett mycket viktigt särdrag hos rasen. Svansen ska antingen bäras högt i en öppen båge eller i en rundad halvcirkel med spetsen pekande ned mot ländpartiet. Svansen bärs hängande i vila med en lätt krok.

Ekorren är rödbrun på ovansidan men blir vintertid gråare (i vissa nordliga områden helt grå, s.k. gråverk). Undersidan är gräddvit. Variationer i pälsfärg gör att vissa stammar är mörkare eller gråare. Pälsen skiftas två gånger årligen. Vinterpälsen är tjockare och längre, och har också markanta örontofsar vilket andra ekorrarter saknar. Vinterpälsen bärs mellan augusti och november. Pälsen av ungdjur är svartbrun eller rödbrun.

Kroppslängden uppgår till 24-30 cm förutom svansen som är 17-20 cm. Vikten är mellan 200 och 450 g. Hanen och honan är lika stora.

Ekorren har en karakteristisk svans, vars syfte tros vara att hjälpa till att hålla balansen när den hoppar mellan grenar och kan hålla ekorren varm när den sover.

Frambenen är kortare än bakbenen och har rudimentär tumme. Den har långa, vassa, krökta klor som hjälper den att klättra i träd. Ögonen är stora och utstående.

Lätet är smattrande eller tjattrande, men även andra ljud förekommer. Varningsropet är ett metalliskt "tjiuck".

På marken rör den sig uteslutande genom språng. Spåren som den efterlämnar sig har de större bakfötterna först och de mindre framfötterna bakom, båda sida vid sida. Avtrycken består av fem spretande tår i bakfotsspåret och fyra i framfotsspåret^[2].

Ekorren är aktiv på morgonen och sent på kvällen. Mitt på dagen vilar den ofta i sitt på bo för att undvika värme och fåglar. På vintern är dagsvilan kortare. Vid dåligt väder kan ekorren stanna i boet i flera dagar i sträck. Ekorrar kan simma, men det går väldigt sakta.

Ekorrar lever ensamma och delar helst inte mat med andra. Utanför parningssäsongen och på vintern kan flera ekorrar dela bo för att hålla värmen. Ekorren är ganska oskygg för människor, därför är det ett av de skogsdjur vi ser oftast.

Dess hemområde är i mellansveriges skogslandskap ca 20 hektar för honor och ca 100 hektar för hanar. I blandat skogs- och jordbrukslandskap ca 4 hektar (honor) och ca 10 hektar (hanar). En förklaring till skillnaden mellan könen kan vara att honorna begränsar sig till vad som behövs för att föda upp ungarna medan hanarna är intresserade av att para sig med så många honor som möjligt^[2].

Ekorrar bygger eget bo av ris eller kvistar eller övertar andras, ofta större övergivna fågelbon. Nästan vad som helst i ett träd duger men den föredrar håligheter - gamla hackspettbon, holkar, hål i stammar.

Dräktighetstiden är 32-40 dygn. Ekorren är polygam och har individuellt varierande parningsrytm, varför nyfödda ungar kan påträffas hela våren och sommaren. Ungarna är 1-7 i varje kull, honan får 2 eller 3 kullar per år, den första i februari eller mars. De blinda ungarna öppnar ögonen efter omkring 14 dagar och lämnar boet efter 5-6 veckor men blir kvar i födelseområdet till hösten. Ungarna diar i 10 veckor och börjar äta fast föda vid 7 veckors ålder. Vid 12 månaders ålder är ekorren könsmogen. Livslängden i det vilda är normalt ca 3 år, men vissa individer blir ända upp till 6-7 år gamla, och i fångenskap ännu äldre.

Huvudfödan är växtföda, så som barrträdsfrön och -blommor, framförallt granens hanblommor. Den äter också ollon, nötter, tallbark, svampar, bär, bladlöss och fågelägg. Ekorren efterlämnar sig kottar som är ofullständigt rensade. Tvärtemot vad som normalt antas kan inte den röda ekorren effektivt smälta ekollon (vilket däremot den grå ekorren kan).

De kan ta bort bark från träd för att komma åt saven. 60-80% av den vakna tiden går åt till att äta och samla mat. Överbliven mat sparas i gömmen, nedgrävda eller i hål i träd, som den kan äta när det blir brist på mat. Ekorren kommer inte alltid ihåg var den gömt maten och får därför leta efter den igen när det behövs. Många gömmen återfinns aldrig. Ekorrar har inga revir utan flera ekorrar kan leta mat inom samma område.

Ekorren lever främst i barrskog men finns även i lövskog.

Arten förekommer i hela Europa och norra Asien, nordgräns vid tundran, sydgräns från Medelhavet över Kaukasus, södra Uralbergen, centrala Mongoliet till nordöstra Kina.

I Europa är ekorren hotad eller undanträngd av den införda grå ekorren (Sciurus carolinensis) i främst Storbritannien (införd, aktiva begränsningar av utbredningen bedrivs) och Italien (förrymda djur från fångenskap), och utsatt för habitatfragmentering. Den grå ekorren förefaller kunna tränga undan den röda med stort genomslag. Förrymda djur i Italien har lokalt kraftigt decimerat den röda stammen och i England är stammen kraftigt reducerad ända upp till skotska gränsen. Den grå ekorren sprider sjukdomar som är dödliga för den röda ekorren och den kan utnyttja viss föda mer effektivt (bland annat ekollon). Undanträngningen är inte aktiv utan består i försvagning från sjukdom och minskat födounderlag. Den röda ekorren reproducerar sig också långsammare när populationen utsätts för tryck. Internationella naturvårdsunionen ger den därför hotstatus missgynnad^[1].

Ekorrar har fint skinn som tidigare var värdefullt. Jakt på ekorrar var därför tidigare vanligt. Numera har skinnet obetydligt värde. Den heraldiska termen vair syftar på ekorrskinn (se också gråverk).

Naturliga hot är större rovfåglar som ugglor, duvhök, vildkatt och trädmård. Hermelin tar ungar. Ekorrar som överraskas på marken kan ibland falla offer för hundar, tamkatter eller räv.

Ekoxe, (Lucanus cervus) är Europas största skalbaggeart. I Sverige finns den främst i ekskog i Skåne och Blekinge, östra Småland och Östergötland upp till Mälaren. Den finns också på Öland. Arten är Blekinges landskapsinsekt.

Ekoxen har ett mycket karakteristiskt utseende och är därför omöjlig att förväxla med någon annan art. Hanen kan uppnå en kroppslängd av cirka 8,5 cm. Honan är ungefär hälften så stor och har mycket mindre käkar. Det tar ca 5 år för larven att utvecklas, men som fullvuxen lever exoxen bara några veckor, från midsommar och framåt. Larven lever främst i stubbar och döda rotdelar och som fullvuxen livnär den sig på sav från gamla ekar. De stora käkarna används av hannarna som vapen vid parningstider. Den är fridlyst i Sverige.

Elefanter är en familj bland däggdjuren, närmare bestämt av ordningen snabeldjur. Elefanterna är den enda familj av snabeldjur som inte dött ut.

Familjen elefanter innefattar förutom asiatisk elefant, afrikansk stäppelefant och afrikansk skogselefant också mammutar och andra utdöda grupper tillhörande ordningen snabeldjur. De nu levande elefantarterna brukar benämnas egentliga elefanter.

Elefanter har en kraftig snabel med vilken de kan fatta tag om olika saker, bland annat blad och grenar. Snabeln kan även användas för att spruta vatten på elefantens rygg när den badar.

Elefanterna lever tillsammans i grupper av honor och ungar. Grupperna består av cirka 20 individer, som är sociala och har starka familjeband. Vuxna elefanttjurar lever ofta ensamma.

Elefantens föda består av gräs, löv, frukter och små grenar och kvistar. Elefanter är väldigt beroende av vatten och håller sig aldrig för långt borta från ett vattenhål. Elefanter äter 100 till 150 kg växtmaterial och dricker upp till 200 liter vatten per dag. Elefanter har 24 uppsättningar med tänder, som används för att mala sönder maten. När den sista uppsättningen tänder har slitits ut så svälter elefanten ihjäl.

Elefantens uppgivna livslängd är ofta överdriven, mellan 40-60 år är normalt.

På elefanten har överläppen och nosen vuxit samman och bildar elefantens snabel. Den afrikanska elefantens snabel har två "fingrar", medan den asiatiska har ett. Den afrikanska kan därför fatta tag om saker med sina "fingrar", medan de indiska elefanten rullar sin snabel runt föremålet.

Elefanterna blir könsmogna vid tolv- till fjorton års ålder och får ungar vartannat till vart fjärde år. Elefanterna har en gemonsnittsvikt på ca 6 ton. Elefanternas snabel är väldigt användbar. Med den kan den svalka hela kroppen genom att sprida sand och vatten på ryggen. Elefanternas huvud väger ca 500 kilogram. Elefanter har ett rikt känsloliv. De kan skratta, leka och gråta. De kan alltså visa såväl glädje som sorg. Om en unge är dödfödd så sörjer de. När en familjemedlem eller någon annan närstående eller god vän, till exempel en människa, som varit borta en tid så visar de sin glädje vid återseendet.